Haiti, oktober 2012

På väg in i Haiti
Entrando en Haití

Elanie packar upp. Huset som vi hyr i Baptiste ligger mitt i smeten. När grannarna börjar prata kl 4 på morgonen är man så illa tvungen att vakna också...
Aqui estamos organizando, llegando a la casita que alquila la iglesia en el pueblo Baptiste. 

Något av det första vi gjorde var att leverera mediciner till Baptistes  klinik, där för närvarande en kubansk läkare arbetar. Ända sedan kolerautbrottet 2010 har vi köpt med mediciner på våra resor hit eftersom det ofta är stor brist. Just nu har koleran avtagit i området men det vi fick ta med oss denna resa var krämer mot skabb! Tydligen har de ett utbrott av detta nu i Baptiste.
Lo primero que hicimos cuando llegamos fué llevar las mecidicians que habiamos comprado para la clinica de Baptiste, donde trabajan médicos cubanos. Desde el brote de colera en el 2010 hemos llevado medicamentos y sueros, y lo que llevamos esta vez fueron cremas contra un brote de rasquiña. 

Kubanska läkaren, Aime, går igenom medicinerna tillsammans med Sean.
La doctora cubana, Aime, revisando las medicinas junto con Sean.

De var väldigt tacksamma för krämerna men också för antibiotikan för barn  som de hade stor brist på.
Estaban muy agadecidas por lo que habiamos llevado, ya que hacía mucha falta allá.

Det här är Kenia. Hon är ett av de barn vi besöker vid varje resa till Baptiste. Kenia  är 8 år och med handikapp. Rullstolen fick hon av oss i våras då Sebastian och Kelvin reste upp.
Esta niña se llama Kenia. Ella es una de las personas que siempre visitamos cuando vamos a Baptiste. Kenia tiene 8 años y es descapacitada. La silla de rueda se la llevaron Sebastian y Kelvin cuando fueron esta primavera. 

En docka som mamma (Karin) skickat med!
Recibió una muñeca que se la envió Karin!

Små släktingar till en familj vi känner i Palavé!
Familiares de hermanos de la iglesia en Palavé!

Vi besökte Claudine, också rullstolsbunden, som vi knappt kände igen då vi såg honom. Efter att nyligen ha varit sjuk  i malaria har han svullnat över ansiktet, händer och fötter och har förlorat ännu mer av sin rörelseförmåga. Be mycket för Claudine som lever i en mycket svår situation!
También visitamos a Claudine, que también está en silla de rueda. Hace poco Claudine se enfermó de una malaria y después de eso su capacidad de moverse se empeoró. Ora mucho por este niño que vive en una situación muy dificil!

Kvinnor i Haiti har det bästa balanssinnet jag sett!
Las mujeres en Haití tienen el mejor equilibrio que he visto!

Åker man till Baptiste får man vara beredd på att gå...många kilometer på knöliga stigar och leriga vägar. En enorm naturupplevelse får man också med sig!
Si uno va a Baptiste es a caminar! Muchos kilómetros en sendas llenas de piedras y caminos de lodo. También es para experimentar una naturaleza tremenda!

Här bor nu Jessica och hennes familj! 30 minuters promenad från Baptiste, lite avlägset. Huset har de byggt själva.
Aquí vive ahora Jessica y su familia. A esta niña le hemos seguido los pasos desde que vivía en Palavé desde chiquita, caminando las calles sin nadie que la cuidaba. Logramos encontrar a su mamá quien la recibió en la familia y luego se mudaron para Haití. 

Jessica! Vacker som en dag.
Jessica! Una niña muy hermosa

Nicke och Elaine 

"Foto!" ropade den här flickan efter mig varje gång vi passerade. Hur söt får man vara?
"Foto!" me boceaba esta niña cada vez que pasabamos por su casa. Que linda!

Ett ganska typiskt hus i Baptiste
Una casa muy típica de Baptiste

Ca en timmes promenad/klättrande från Baptiste ligger Mont-Leon där vi stöttar en skola med  de 450 elevernas terminsavgifter. Själva skolbyggnaden är en katastrof. Inga väggar, inga avgränsningar mellan klasserna och alldeles för liten yta och få skolbänkar. Det regnar nästan varje dag och allt förvandlas till lera.
Vill du stödja insamlingen till planerat skolbygge i Mont-Leon, sätt in en gåva på Maranataförsamlingens pg. 441005-6

Despues de haber caminado/escalando por una hora llegamos a Mont-León donde hay una escuela que la iglesia apoya, pagandole el costo de los 450 niños que estudian allá. La escuela está en muy malas condiciones. No hay paredes, piso y todos los diferentes cursos estan pegados en un espacio muy pequeño. Casi todos los dias llueve y esto se llena de lodo.
Nuestro deseo es un día poder construir una escuela en este pueblo.

Fin utsikt från Mont-Leon
Una vista de Mont-Leon

 Marceló och Sean

Föräldrarmöte i skolan i Mont-Leon. Här hälsar de till och tackar alla som är med och gör det möjligt för deras barn att få studera gratis.
Reunión con los padre en la escuela de Mont-leon. Aqui estan saludando y agradeciendole a todas las personas que estan apoyando para que sus hijos puedan estudiar gratis.

En av föräldrarna under samlingen. Många uttryckte tacksamhet över att slippa den börda som det innebär för dem att betala terminsavgifterna. 

Una de las madres en la reunión. Muchos expresaron lo contento que estan porque no tienen que tener esa carga encima de tener que pagarle los estudios a sus hijos. 

Kaffe på tork
Café

Ett äldre par säljer frukt och grönsaker längs vägen
Dos viejitos vendiendo por el camino

Fifa, Jessicas mamma
Fifa, la mamá de Jessica

Originell klädtork

Favoritsporten i Haiti - fotboll!
El deporte más preferido en Haití - el futbol!

Marknad i gränsstaden Elias Piña

Upptadering, Haiti

Vi kom ända till gränsen, men inte längre. Migrationen och gränsvakterna meddelade att det var en strejk en liten bit in i Haiti, just där vi måste passera för att komma till Baptiste. En strejk här kan betyda lite olika; det kan vara allt från ett par däck som brinner ensamma på en gata till skaror med människor som drar fram med våld. I det här fallet var det våldsamt. En man kom över gränsen i en buss med skottskador, skjuten på tre ställen under strejken. Enligt somliga skulle detta hålla på i 3 dagar, så det var bara att åka hem igen till Santo Domingo. 

På torsdag planerar vi att göra ett nytt försök och tar oss då förhoppningsvis ända upp till Baptiste utan förhinder!

Jonathan

Hinner också slänga in en bild på Jonathan och hans mamma, som vi besökte häromdagen. Jonathan var försvunnen i 6 dagar från sitt hem och hittades mirakulöst av Esther och ett gäng som var ute och letade, lååångt borta från sitt hem...

Nu är det stora frågan vad som egentligen hände. Att han smet iväg själv är ganska uteslutet. Jonathan, som har en hörselskada, går aldrig långt borta från sitt hem, och hans mamma menar att här måste det ha varit någon som tog honom med sig, för att sedan dumpa honom någonstans, av någon anledning. 

Grannar och vänner samlades i eftermiddags för att prata igenom händelsen, dela med sig av vad man vet, vad man har hört och så samla på sig så mycket information som möjligt för att kanske komma ett steg närmare sanningen. Jag menar, går det en gärningsman lös där ute någonstans som rövar bort barn, då är det allas angelägenhet att han åker fast. Polisen? Nej, inget engagemang ännu...och vi lär inte se något framöver heller. Här får man ta saken i egna händer.

Jonathan själv pratar inte om det som hänt. Inte ens med sin mor. Han är skrämd till tystnad, tror en del. Chockad, tror andra. Vad det än är så är han i alla fall glad över att vara hemma med sin familj, och den glädjen delar vi med honom!

Haiti imorgon!

Så var det äntligen dags att åka över gränsen till grannlandet. Jag, Sean, Nicke och Elaine åker imorgon bitti tidigt och kommer tillbaka på onsdag, är planerat. För er som är nyfikna på vad vi ska göra, läs vidare. Vi ska ut på en 1 timmes promenad, från Baptiste där vi håller till, på lervägar upp till ett område som heter Mont-Leon där vi ska besöka en av de skolor dit vi ska ta med årsavgiften för detta läsår som bekostar alla barnens skolgång året ut. I en bergsbygd ännu längre bort, Belle-Terre(1,5 timmes promenad) ska vi besöka nästa skola, som vi hjälper på samma sätt. Det är totalt 800 barn som får hjälp att bekosta sin skolgång, och mycket tack vare alla vänner vi har runt om i både Sverige, Norge och på andra platser som har hjälpt till med detta! 

Vi ska också göra en hel del besök i oilka hem. Jessica och hennes familj bland andra Ni som inte vet vem Jessica är eller känner till hennes historia så drar jag här en mycket förkortad version: Jessica fann vi som 5-åring i batey Palavé när hon gick runt på gatan utan att någon tog hand om henne. Hon var smutsig, hade trasiga kläder och såg väldigt ängslig ut. Hon bodde med sin mormorsmor och morfarsfar, som var mycket gamla och sjuka, och helt oförmögna att se efter henne och som också efter en kort tid dog och lämnade flickan ensam. Vi sökte, och fann hennes mor, Fifa. Hon hade fått Jessica då hon själv var mycket ung och gav bort henne till sin mormor eftersom hon kände sig oförmögen att ta hand om ett barn. Men nu vid detta tillfälle, 6 år senare, accepterade hon henne och tog emot henne hos sin nya familj. Jessica är idag 13 år och har inte haft det enklaste livet, men det har blivit bättre och vi har stöttat henne så mycket det har gått. Nu bor Jessica med mamma, styvpappa och 4 småsyskon i bergsbygden Baptiste i Haiti. Det har varit stora omställningar för henne och vi besöker henne varje gång vi åker dit, fast man önskar det kunde bli oftare och att det inte var så långt borta.

Jessica förra gången jag var i Baptiste

En annan familj som vi alltid besöker är Claudines. Han är en pojke med en polio-skada och är hänvisad till rullstol. Familjen är mycket fattig och behöver allt stöd de kan få. Även Kenia, en flicka med samma typ av förlamning, besöker vi och har med oss en liten hjälp till familjen. Det finns två familjer i Baptist där papporna   är förlamade och helt sängbundna, vilket är en mycket svår situation för en fattig familj i ett land där det inte finns något som heter bidragssystem eller sjukpenning. Kan du inte arbeta, ja tyvärr, då är det kört, om du inte har mycket goda vänner eller släktingar som hjälper dig. 

Med i bilen ska vi också ha med oss ett lass mediciner som vi ska överlämna till kliniken i Baptiste, där för närvarande den kubanska läkaren Aime arbetar. Vi ringde henne och det de saknar mest just nu är antibiotika för barn och en kräm för något slags utbrott av kvalser (eller något annat som kliar, har inte riktigt förstått). Koleran har tack och lov lugnat sig i området!

Claudine och Emanuel, också från min förra resa dit

Finns mycket mer att berätta om, men skriver såklart mer sedan när vi kommer tillbaka. Önska oss lycklig resa, utan punkteringar, krångel med gränsvakter och helst utan regn, eftersom vägarna uppför berget blir minst sagt läskiga...

See you soon

Carla

 Det här är Carla. Hon är en av våra nya elever i förskolan vi precis har börjat arbeta med. Carla är en liten femårig tjej som inte riktigt får vara så liten som hon är. Livet är inte alltid lätt när man tvingas växa upp i en hård miljö med fattigdom. Carla kom ikväll för första gången på möte hos oss. Hon kom alldeles själv, satte sig i mitt knä och somnade efter en stund...Många barn i bateyen har inte en lugn miljö där de kan känna sig helt trygga. Carla är en av dem från förskolan som vi upplever är mycket otrygg och osäker. Det visar hon genom att ofta vara aggressiv och negativ ena stunden för att i nästa söka upp ett knä där hon kan sitta och låta någon av oss hålla om henne. 

Ett flertal föräldrar till barnen vi arbetar med har frågat oss förvånat varför vi inte slår barnen när de är jobbiga, uppför sig illa eller blir omöjliga. "Hur gör man annars?" Detta är verkligheten för de allra flesta i hemmen. Och ja, barnen är formade efter detta sätt att uppfostras vilket har lett till att de har upptäckt att vi är en helt annan sorts vuxna. Vi slår dem inte, vilken frihet! Inga slag, inga hot....så då släpper de loss istället. Inte helt lätt då, ska erkännas, eftersom det resulterar i att de helt släpper på allt, ofta blir ganska ostyriga och svåra. Slagsmål och svordomar är vanligt, allt som de lär sig av de vuxna är vad som lyser igenom. Vi lär oss att ha livets största tålamod. 

Men det är värt det, om det betyder att de kan få känna att de får vara barn en stund, om det betyder att Carla och fler med henne kan få känna sig trygga med vuxna, få slippa skrik och hot om stryk under några timmar. Och det är framför allt värt det, om de får lära känna det störste vännen som aldrig någonsin kommer att svika dem i livet - Jesus. Religionen sätter tidigt sina spår i deras liv. Om man inte är snäll straffar Gud, alla dumma barn kommer till helvetet osv....Tänk vilka tillfällen att få visa dem en helt annan bild på Jesus. Inte som en bestraffande Gud, utan som en vän som älskar dem mer än något annat och som aldrig kommer att lämna dem.

Torsdag kväll

 Elaine och Rosa 

 Nicke och Elaine

 Paul och Nicke ställer iordning för mötet

 Grannpojken, Luis, visar stolt upp sin hundvalp

Carmen, som nyligen döptes, här utanför sitt hem.

 Santa, som vi känt i snart 8 år, var en av våra första elever i skolan vi startade i batey Palavé

 Sötast på mötet, Sarah

 Glada människor efter mötet ikväll